Pompejis återupptäckt
Augustusdag, 79 e.Kr.
Den 24 oktober år 79 e.Kr. — eller möjligen den 24 augustus, en datering som reviderats efter nya inskriptionsfynd — exploderade Vesuvius i ett av antikens mest dokumenterade naturkatastroferna. Plinius den yngre befann sig i Misenum på andra sidan bukten och beskrev i två brev till Tacitus ett fenomen han jämförde med en parasollformad tallkronform. Det vi nu kallar en plinian eruption — en sömpelexplosion som driver askmoln till 30 kilometers höjd — namnges efter Plinius den äldre, som seglades fram för att hjälpa de drabbade och omkom i processen.
Pompeji, en välmående handelsstad med en befolkning av kanske 11 000 invånare, täcktes av ett lager pimpsten och aska på 4–6 meters djup. Herculaneum, söder om Neapel, begravdes ännu djupare av pyroklastiska flöden. I båda fallen skapades en unik bevaringsmiljö: anoxisk, tät och fuktstabil nog att bevara organiskt material — trä, mat, textil och mänskliga former — i ett tillstånd utan motstycke.
Den romerska stadens geografi
Pompeji var när det begravdes en stad på fyra seklers historia, ursprungligen av osker-samnitiska ursprung men romaniserad sedan Sullas militärdedition år 80 f.Kr. Det var en livlig stad med ett torg (forum) dominerat av Jupitertemplet, ett välutrustat badhuskomplex, ett amfiteater från 70 f.Kr. som är en av de äldsta bevarade i romarvärlden, och två teatrar. Handelsgatan Via dell'Abbondanza var kantad av butiker, ätinrättningar (thermopolia) och verkstäder.
Vad som gör Pompeji exceptionellt utöver bevarandegraden är att det ger ett tvärsnitt av ett romerskt stadssamhälle. Vi ser inte bara den officiella arkitekturen utan välståndsgradienten: lyxiga villor med peristylträdgårdar, pelarhallar och väggmålningar av hög konstnärlig kvalitet, men också de trånga hyreshusen (insulae) där majoriteten av befolkningen levde. Graffiti på väggarna — politiska kampanjmeddelanden, kärleksförklaringar, förolämpningar, prisnoteringar — är ett levande språkligt lager.
Tidiga utgrävningar: 1700-talets plundring med metod
Pompeji återupptäcktes egentligen delvis av en slump. Under 1590-talet ledde arkitekten Domenico Fontana en vattenledningskanal genom området och stötte på murar och inskriptioner, men han förstod inte vad han hittat. Det var inte förrän 1748 som kungadömet Neapel, under Karl VII (den framtida Karl III av Spanien), inledde systematiska utgrävningar vid Pompeji.
"Systematiska" är ett relativt begrepp i det sammanhanget. Utgrävningarna under 1700-talets andra hälft och 1800-talets första decennier drevs primärt av viljan att fylla kungliga museer och adliga villor med spektakulära antikviteter. Väggmålningar skars loss, mosaiker lyftes ut och skulpturer forslas bort utan dokumentation av sina kontexter. Johann Joachim Winckelmann, grundaren av den moderna konsthistorien och konstant kritiker av utgrävningarna, besökte Herculaneum och Pompeji och klagade bitter över metod och slösaktigt hanterande.
Giuseppe Fiorelli och det metodologiska skiftet
Det verkliga genombrottet kom med Giuseppe Fiorelli, som utnämndes till chef för utgrävningarna 1860, samma år som den italienska riksenhetens genombrott. Fiorelli introducerade tre innovationer som förändrade platsen.
Först delade han in Pompeji i regio, insulae och domus — ett systematiskt adresseringssystem som fortfarande används och som möjliggör exakt referens till varje struktur. Sedan krävde han att utgrävningar dokumenterades systematiskt med journaler, planer och beskrivningar av vad som hittades och var.
Hans tredje och mest berömda innovation är gipsavgjutningarna. Fiorelli observerade att de mänskliga kvarlevorna i asklagret lämnade tomrum i form av det nedbrutna mjuka vävnaden. Genom att fylla dessa tomrum med flytande gips skapade han tredimensionella avgjutningar av de döende pompejanernas sista ögonblick — med ansiktsuttryck, kläder och hållning intakta. Det är bilder som fortfarande är djupt skakande.
1900-talet och den problematiska populariteten
Pompeji var länge inte bara en arkeologisk plats utan en kulturell sensation. 1800-talets litteratur och konst fick ett nytt favoritämne. Edward Bulwer-Lyttons roman The Last Days of Pompeii från 1834 var en europeisk bestseller. Karl Bryullovs gigantiska målning av samma ämne, utförd 1833, hänger i Ryska statsmuseet i Sankt Petersburg och är en av 1800-talets mest kända dukar.
Denna popularitet skapade problem. Turister strömmar till platsen sedan den öppnades för offentligheten, och trycket har under 1900-2000-talen orsakat allvarliga skador. Väggmålningar har bleknat i kontakt med luft och ljus. Strukturerna, delvis rekonstruerade av tidiga utgrävare med material av tveksam autenticitet, har vittrat. En serie kollapser under 2010-talets tidiga år — däribland House of the Gladiators 2010 — slog larm om platsens tillstånd.
Grande Progetto Pompei
Sedan 2012 genomgår Pompeji en av de mest ambitiösa bevarandeinsatserna någonsin. Grande Progetto Pompei, finansierat av Europeiska unionen och den italienska staten med runt 105 miljoner euro, har restaurerat hundratals strukturer. Projektet har också medfört nya utgrävningar länge den norra kanten av det ogrävda området, Regio V, med sensationella fynd.
2019 hittade arkeologerna ett snabbmatsutkastarkök (thermopolium) av exceptionell bevarandekvalitet med rester av mat fortfarande identifierbara: fiskrester, fläskkött, snäckor, vin och bovete. En rytterstatett av en man med en häst avslöjar detaljerna av romersk aristokratisk hästhållning. En fräst med lyxig väggdekor visade sig vara ägt av välbärgade frigivna slavar — ett fönster mot ett skikt av romerskt samhälle som sällan syns.
Pompeji är ett UNESCO-världsarv och välkomnar ungefär 3,5 miljoner besökare per år. Det återstår ungefär en tredjedel av den totala stadsytan outgrävd — en medveten strategi, eftersom bevarandetekniken hela tiden förbättras och det är klokare att lämna material in situ tills metoderna är bättre.
Öppna kartan och placera Pompeji och Herculaneum i sin geografiska kontext vid foten av Vesuvius, och se hur vulkanlandskapet ännu formar regionen.