Forntida grottkonst
Konstens ursprung i mörkret
Djupt inne i kalkstensbergen i sydvästra Frankrike och norra Spanien, på ställen dit dagsljus aldrig når, målade människor för tjugofem- till trettiotusen år sedan bilder av djur, händer, geometriska tecken och ibland halv-mänskliga varelser. Dessa bilder är de äldsta kända komplexa konstverk i världen — äldre med tiotusentals år än jordbruket, äldre än keramiken, äldre än metallen. De ger oss en direkt förbindelsepunkt till det kognitiva och estetiska livet hos de anatomiskt moderna människor som levde under den övre paleolitikum.
Det är viktigt att notera vad vi vet och vad vi inte vet. Vi vet att dessa bilder gjordes, och med tillräcklig precision när. Vi vet att deras upphovsmän var Homo sapiens med hjärnor identiska med vara egna, inte primitiva hominider av ett annat slag. Vi vet att grottor valdes med omsorg — inte alla kalkstensgröttor innehåller konst, och konstens placering verkar ha följt avsiktliga principer. Vad vi inte vet är vad bilder innebar för dem som skapade dem: religion, jaktmagi, initiation, kartläggning av andliga topografier, eller konstnärlig glädje i ett modernt mening? Svaret är troligen komplext och varierar.
Chauvet: de äldsta bilderna
Grotten Chauvet i Ardèche-dalen i södra Frankrike, funnet av tre speleologer den 18 december 1994, rymmer de äldsta kända figurativa väggmålningarna som daterats med precision. Radiokolmonogramdatering av kol i målningarna ger åldrar på runt trettiotusen till trettiosex-tusen år f.Kr. — den övre Aurignac-perioden.
Vad som slår besökaren — och de vetenskapsmän som studerat platsen i detalj — är bildarnas konstnärliga sofistikering. Noshörningar, lejon, mammuter, björnar och hästar är avbildade med en sensitivitet för rörelse och volym som inte är primitiv i något meningsfullt avseende. Överlappande figurer skapar djupkänsla. Djurens muskler och päls är antydda med konturlinjer och blandade pigment. En känd komposition visar en bison med flera ben illustrerande rörelsebåge — en konvention man inte möter i europeisk konst igen förrän i 1800-talets animationsstudier.
Chauvet är stängt för allmänheten och har inte öppnats för turistbesök av konserveringsskäl. En fullskalig replika — Caverne du Pont d'Arc, öppnad 2015 — ger besökare en exceptionell upplevelse av originalets kvalitet utan att riskera skador på originalet.
Altamira och Lascaux: de klassiska platserna
Altamira i Cantabrien i norra Spanien är den grottmålningsplats som förändrade vetenskapens syn på paleolitisk människa. Marcelino Sanz de Sautuola visade sin dotter María grottan år 1879, och det var hon som lyfte blicken mot taket och sa 'Toros! Toros!' — och uppmärksammade de polykroma bisonmålningarna som hennes far sedan publicerade. Under tjugo år var fyndet avfärdat av den arkeologiska etablissemanget som en förfalskning, eftersom man inte trodde att istidsmänniskor var kapabla till konst av den här kvaliteten. Inte förrän liknande fynd gjordes på andra platser accepterades Altamira som äkta.
Altamiras takpanel med bisoner är målade med ett polykromt system av rödockra, mangan-svart och kul som utnyttjar sten ytans naturliga reliefer för att ge figurerna volum. De är daterade till runt fjortontusen till sjutton-tusen år f.Kr., Magdalen-perioden. Platsen är UNESCO-världsarv och har begränsad tillgång för att skydda klimatjämvikten; ett besöksmuseum med replika ger ett fullgott alternativ.
Lascaux i Dordogne, funnet 1940 av fyra pojkar vars hund försvann ner i ett hål, är kanske den mest kända grottmålningsplatsen i världen. Mer än sextiotusen figurativa avbildningar täcker de underjordiska gallerierna: hästar, uroxar, hjortar, noshörningar, björnar och den berömda 'scenen med björnen och noshörning' i den djupaste zon. Lascaux stängdes för allmänheten 1963, fjorton år efter öppnandet, sedan alger och svampar börjat växa på väggarna till följd av koldioxid från besökarnas andning. Lascaux IV, en fjärde generation replika vid den ursprungliga platsen, öppnade 2016 och är en av de bäst utformade grottreplikorna i världen.
Cueva de los Manos och sydamerikansk grottkonst
Paleolitisk grottkonst är inte begränsad till Europa. Cueva de los Manos i Patagonien, Argentina, innehåller hundratals handnegativa — siluetter av händer gjorda genom att blåsa pigment runt en utsträckt hand mot stenväggarna — daterade till runt nio-tusen f.Kr. Platsen är UNESCO-världsarv och en av de viktigaste platserna för forntida konst på det södra halvklotet.
I Indonesien har forskning sedan 2014 avslöjat att grottmålningarna på Sulawesi kan vara äldre än de väst-europeiska. En handnegativ och svinteckning på Leang Timpuseng, daterade med uraniumserien till runt tjugoem-tusen år f.Kr., placerar Sulawesi-konsten bland de äldsta kända figurativa bilderna i världen och väcker frågan om grottmålning som en global mänsklig beteendeyttring, inte ett europeiskt fenomen.
Frågan om mening
Tolkning av grottkonst är ett av paleoarkeologins mest omstridda fält. André Leroi-Gourhan föreslog på 1960-talet att bildprogrammen följer en strukturell kosmologisk grammatik med hannen och honnen principer representerade av olika djurarter. David Lewis-Williams, verksam i södra Afrika med San-folkets grottkonst, har argumenterat för att bilder skapades av shamaner i trancetillstånd och återspeglar neuro-psykologiska fosfenmönster. Jean Clottes har förespråkat en liknande animistisk tolkning.
Kritiker menar att dessa universalistiska teorier projicerar moderna antropologiska modeller på material utan att ha direkt evidens. Det vi kan säga med säkerhet är att de paleolitiska jägarna och samlarna som skapade dessa bilder var intellektuellt och konstnärligt i allt väsentligt som vi, och att grottorna var platser av intensivt meningsskapande — ögonblick av mänsklig kreativitet som överlevt trettiotusen år och fortfarande talar till oss.
Öppna kartan för att utforska grottor och paleolitiska konstrelaterade platser i Frankrike, Spanien, Argentina och Indonesien, och planera ditt besök till museer och replikcentra som ger tillgång till dessa enastående bilder.