Grottbostäder och bergsskuren arkitektur
Berget som byggnadsmaterial
Arkitektur kräver inte nödvändigtvis att man tillfogar material — den kan lika gärna innebära att man tar bort det. Den bergsskurna arkitekturens princip är enkel och elegant: man hugger rum, korridorer, trappor och fasader direkt ur klippmassa, utan att bygga väggar eller lyfta tak. Resultatet är strukturer av exceptionell varaktighet. Vad som kan rasa är det man har tillfogat; vad man har behållit i berget är i princip evigt.
Bergsskuren arkitektur uppträdde oberoende på flera kontinenter och i vitt skilda klimat. Den gemensamma drivkraften varierade: i ökenlandskap sökte man skydd mot extrema temperaturer; i mediterrana klipplandskap gav grottor naturliga försvarspositioner; i religiösa sammanhang symboliserade berget förbindelsen med underjorden eller det himmelska; i praktiska sammanhang var huggen sten billigare när lämplig klippa redan fanns på plats.
Petra och den Nabataéiska konsten
Bland världens bergsskurna monument är Petra i det moderna Jordanien utan konkurrens det mest dramatiska i sin samverkan av naturlandskap och arkitektonisk ambition. Nabataéerna, ett arabisk nomadfolk som byggde upp ett handelsvälde runt kryddor och rökelse från runt 300 f.Kr., valde Wadi Rum-dalens sandstensklippor som plats för sin residensstad.
De ca 800 kända klipptomberna i Petra spänner från enkla uthuggna kamrar till de monumentala kungatomberna längs Kungliga väggen. Khazneh — Skattkammaren, som den kallas i dag — är troligen en gravkammare för en nabataéisk kung från 100-talet f.Kr. Fasadens höjd är runt 40 meter och kombinerar klassiska sökordenkolonner med orientaliska dekorationsmotiv i en eklekticism som avspeglar Nabataéernas position vid korsningen av handelsvägar. UNESCO listade Petra 1985.
Det som är slående är att Petra inte var en grottstad i egentlig bemärkelse: de flesta invånarna bodde i fristående murade hus på den öppna platsen. Klipptomberna var gravar och religiösa monument; de kolonnprydda fasaderna var representationsarkitektur för de döda snarare än bostäder för de levande.
Kapadokien: en underjordisk civilisation
Kapadokien i centrala Anatolien är ett helt annat register av bergsskuren arkitektur. Det vulkaniska tufflager som täcker regionen — lätt att hugga, tillräckligt stabilt för att bära tak — används har brukats sedan bronsåldern men nådde sin storhetstid som kristen frlyktort under bysantinsk tid, runt 300–1200 e.Kr.
Göreme-dalen är tätt packad med klipptornhus, kapell, munkkloster och underjordiska städer. Kapellen är rikt dekorerade med bysantinska fresker i en skala som gör dem till viktiga konsthistoriska dokument: Elmali Kilise (Äpplekyrktan), Karanlik Kilise (Mörkkyrkan) och Tokali Kilise (Spännekyrkan) bevarar Kristusscener och helgonberättelser i en intensitet av färg som bare möjliggjorts av det skyddade innerrummets stabila klimat. UNESCO-status sedan 1985.
De underjordiska städerna är ett kapitel för sig. Derinkuyu, den djupaste och mest utgrävda, sträcker sig åtta våningar ned i marken med rum för uppskattningsvis 20 000 människor samt boskap, vinkällare, brunnar och ventilationsschakt. Konstruktionstekniken är extremt enkel: man följer det mjuka tufflagret och hugger rum, tätar med runda stenblock som kan rullas mot gångarna vid angrepp. Derinkuyu och det besläktade Kaymaklı är i dag öppna för turister.
Indien: tempel ur klipp
Indien har världens mest ambitiösa tradition av bergsskurna tempel, koncentrerad till perioden 200 f.Kr.–700 e.Kr. De bästa exemplen kombinerar klipparkitektur med skulpturalt program av extraordinär komplexitet.
Ajanta-grottorna i Maharashtra, huggna under Gupta-perioden (300–500 e.Kr.) och delvis under dess föregångare, innehåller 30 buddhistiska grottor med vihara (klosterkamrar) och chaitya (bönehallar). Freskerna i Ajanta är de bäst bevarade exemplen på indisk klassisk måleri — figurer med mjuk modellering och rika guldröda toner avbildar Jataka-berättelserna om Buddhas tidigare liv. UNESCO-status sedan 1983.
Ellora-grottorna, inte långt från Ajanta, är ännu mer ambitiösa i skala och täcker buddhistiska, hinduiska och jainistiska grottor sida vid sida, grävda under perioden 600–1000 e.Kr. Kailasatemplet (grottnummer 16), hugget under Rastrakutadynastin runt 760–780 e.Kr., är ett komplett tempel av fristeende utseende men hugget som ett enda sammanhängande block ur klippan. Volymen av borttagit sten uppskattades av arkeologerna till runt 200 000 ton. Det finns ingen jämförbar konstruktion någonstans i världen.
Etiopien och de medeltida klippkyrkorna
Lalibela i norra Etiopien är en grupp av elva medeltida klippkyrkor huggna under kung Lalibela under tidigt 1200-tal e.Kr., om man ska tro den etiopiska traditionen. Kyrkorna är huggna som fristående block ur det röda vulkanberget, separerade från moderberget av djupa diken — en mellanform mellan bergsskuren och fristeende arkitektur. Bet Giyorgis (S:t Georgs kyrka), med sin kors-i-kors-kors takdesign sedd uppifrån, är den mest fotograferade.
Lalibela är fortfarande ett levande pilgrimsmål för det etiopiska ortodoxa kyrkosamfundet och håller gudstjänster av en kontinuitet som sträcker sig 800 år tillbaka. UNESCO listade det 1978.
Övriga traditioner och den nutida arkeologin
Mesa Verde i det moderna Colorado, med dess klippbostäder konstruerade av Ancestral Puebloanskt folk under 1100–1200-talen e.Kr., Matmata i Tunisien med sina halvunderjordiska gropshus, Vardzia i Georgien med en 13 eter lång klippstadskuliss vid Kura-flodens klippa — bergsskuren arkitektur är en global företeelse som knappast utforskat systematiskt förrän nyligen.
Utforska klipphuggna platser världen runt via kartan — från Petra och Kapadokien till Ajanta, Ellora och de amerikanska sydvästens klippbostäder.