Grekisk tempelarkitektur
Templets funktion och den grundläggande planlösningen
Ett grekiskt tempel var inte en plats för gudstjänst i modern mening. Religiösa ceremonier och offranden ägde rum utomhus vid altaret framför templet. Tempelbyggnaden självt var gudabildstaturens hus — naos eller cella — och dess skattvalv. Allmänheten tillträdde normalt inte interiören, som var förbehållen prästerskapet.
Planlösningen är systematisk. Den rektangulära cellans omges typiskt av en kolonnad — peristyl — med pelare på alla fyra sidor, eller i enklare varianter pelargångarna framtill och baktill (pronaos och opisthodomos). Peristylens dimensioner följer kanoniska proportionsförhållanden. Skalsteget upp till kolonnadens plattform kallas krepidoma och slutar i den övre terrassens plant, stylobat, på vilken pelarna direkt placeras utan individuella baser i den doriska ordningen.
Den doriska ordningen — styrka och spartansk enkelhet
Dorisk arkitektur, den äldsta av de tre klassiska ordningarna, utvecklades i Peloponnessos och västra Griekenland under arkaisk period, ungefär 700-480 f.Kr. Pelarna är grova, utan baser, och avsmalnar uppåt med en liten utbuktning — entasis — som motverkar den optiska illusionen av att raka pelare böjer inåt. Pelarskaften är kannelerade med skarpa kanter mellan kanalerna.
Kapitälet är avskalat: en plan platta, abakus, ovanpå ett rundat echinus. Frisen ovanför arkitraven alternerar triglypfer — rektangulära block med tre vertikala räfflor — och metoper, de slätare panelerna som ofta är skulpterade med mytologiska scener.
Parthenon i Aten, uppfört 447-432 f.Kr. under Perikles regeringstid av arkitekterna Iktinos och Kallikrates med Feidias som övergripande konstnärlig ledare, är det doriska idealets höjdpunkt och konsekvent raffinerat med optiska korrektioner. Stylobatens yta buktar något uppåt mot mitten, pelarnas lutning avviker minimalt inåt, och hörnpelarnas diameter är marginellt större än övrigas — allt för att kompensera för perceptuella distorsioner och ge byggnaden ett levande, precist utseende.
Den joniska ordningen — lätthet och voluter
Den joniska ordningen uppstod på Egeiska öarna och längs Anatoliens kust under arkaisk period och använder lättare proportioner. Pelarna har baser, skaftet är smalare i förhållande till höjden, och det karakteristiska kapitälet har de välbekanta voluterna — spiralformade inskrullningar på sidorna.
Erechtheion på Akropolis, byggt ungefär 421-406 f.Kr., är det ioniska mästerverkets finaste uttryck i Aten. Det asymmetriska planschemat — påtvingat av att templet inrymt flera heliga platser inklusive Athenas olivträdsplats — resulterade i den berömda Karyatidporticen, vars fem bevarade originals nu förvaras på Akropolis Museum och ersatts av kopior på plats.
Efesos i Anatolien hade ett av antikens sju underverk: Artemistemplet, Artemision. Det ursprungliga templet brändes ner natten Alexandros den store föddes, 356 f.Kr. enligt legenden av Herostratos, som ville nå odödlighet via handlingen. Det återuppbyggda templet, större än det ursprungliga, stod kvar till sen antik. Idag återstår en enstaka åter upprest pelare på platsen.
Den korinthiska ordningen — blomstrande komplexitet
Den korinthiska ordningen skiljer sig från de övriga i sitt kapitäl — ett tätt kluster av akantusblad kring en kalkpytekorg (kalathos) med spiralformade rankor, helixer, som stöder hörnen. Ordningen uppstod i Aten under 400-talet f.Kr. men fick sin breda spridning under hellenistisk och framför allt under romersk tid, då den blev det föredragna uttrycket för officiell monumentalarkitektur.
Olympieion i Aten, Zeus-templet, påbörjades under tyrannerna Peisistratos och hans söner runt 520 f.Kr. men stod oklart i mer än tre sekler och fullbordades slutligen av Hadrianus kring 130 e.Kr. Det är ett av de mest magnifika exemplen på korinthisk ordning — ursprungligen 104 kolossala pelare, varav 15 fortfarande står. Ett sextonde föll i en storm 1852 och ligger kvar på marken, vilket ger ett rent och pedagogiskt intryck av pelarens skala.
Skulpturprogrammen och templets dekorativa helhet
Att se ett antikt tempel som enbart arkitektur är att missa halva bilden. Parthenons metoper, frisen och pedimentsskulpturerna — varav drygt hälften befinner sig på British Museum som Elginmarmoret — är inte dekorativa tillägg utan integrerade teologiska och politiska program. Östra pedimentets gudagrupp framställde Athenas födelse ur Zeus huvud; västra pedimentets Athenas och Poseidons kamp om Attika.
Frisen, som löpte längs insidan av hela colonnadgångarna, framställer den Panathenaeiska processionen — hela Atens befolkning förd fram inför gudarna. Det är en unik avbildning av det levande samhällslivet inbäddat i ett religiöst monument.
Pigmentanalys och experimentella rekonstruktioner har sedan 1990-talet demonstrerat att de vita marmorskulpturerna ursprungligen var starkt bemålade — rött, blått, gult och grönt. Templets moderna vithet är ett resultat av två millennier av vittring, inte antik praxis.
Siciliens doriska komplex
Magna Graecia — de greciskade kolonierna i södra Italien och Sicilien — producerade doriska tempelkomplex av imponerande storlek och bevaringsgrad. Paestum i Campania, grundat som Poseidonia runt 600 f.Kr., har tre bevarade tempel varav de två äldsta, kalkade 'Basilikan' och Hera-templet, är bland de bäst bevarade doriska templen i världen.
Agrigento på Sicilien — det antika Akragas — rymmer 'Templarnas dal', Valle dei Templi, med sju tempelruiner längs en klippkam ovanför havet. Concordiatemplet, daterat till runt 430 f.Kr., är extraordinärt välbevarat delvis för att det konverterades till kristen kyrka under 500-talet e.Kr. och därmed undgick stensköfteri.
Öppna kartan för att placera dessa tempellandskap geografiskt — från de vindpinade bergssluttningarna i Delfi till de mörka lavaröttsmarkerna på Siciliens sydkust.