Schliemann och sökandet efter Troja
En man besestad av en dikt
Heinrich Schliemann var inte en arkeolog i akademisk mening — han var en självlärd affärsman som tjänat en förmögenhet på handel i Amerika, Ryssland och på guldruschen i Kalifornien — men han omvandlade vår förståelse av den forntida egeiska världen mer än någon annan 1800-talsforskare. Hans drivkraft var en barnslig övertygelse, som han hävdade aldrig lämnade honom, att Homers Iliad skildrade verkliga händelser vid en verklig stad.
Den akademiska konsensansen i mitten av 1800-talet var att Troja, om det ens existerat, var en sagostad, en litterär konstruktion. Schliemann vägrade acceptera detta. Med sin förmögenhet och en brinnande ambition reste han till den nordvästra hörnet av Anatolien, till kullen Hisarlık vid inloppet till Hellesponten — det sund som idag kallas Dardanellerna — och började gräva 1870.
Hisarlık och de nio städerna
Kullen Hisarlık visade sig innehålla inte en stad utan nio successiva bosättningsnivåer staplade ovanpå varandra, den äldsta daterad till ungefär 3000 f.Kr. Schliemann borrade brutalt igenom de övre lagren för att nå vad han trodde var det homeriska Troja, och förstörde i processen otaliga artefakter och strukturer. Hans grävmetoder var för sin tid inte ovanliga — systematisk arkeologisk stratigrafisk metod befann sig fortfarande i sin linda — men effekterna var permanenta.
1873 hittade Schliemann ett skattnedlägg som han med stor dramatik kallade "Priamos skatt". Det var en samling guldsmycken, silverskålar, kopparredskap och ett spektakulärt guldarmband som han lät sin unga hustru Sophia bära inför fotografiet som spreds i europeiska tidningar. Problemet var dubbelt: skatten tillhörde ett lager som daterades till runt 2400–2200 f.Kr. — mer än tusen år äldre än det historiska Troja VI eller Troja VIIa som de flesta moderna forskare associerar med den homeriska berättelsen — och Schliemann smugglade den ut ur det osmanska riket i strid med sitt utgrävningstillstånd.
Osmanernas regering drog in hans tillstånd. Den diplomatiska dispyten pågick i år. Skatten hamnade så småningom i Berlin, varifrån den försvann under andra världskrigets slutskede och 1993 dök upp i Pushkinmuseet i Moskva, dit den förts av Röda armén. Dess återlämnandestatus är fortfarande olöst.
Mykene och Tiryns
Snarare än att lägga ned arbetet vände sig Schliemann till det grekiska fastlandet. Vid Mykene i Argolisslätterna — den stad som Agamemnon enligt Homers epos regerade — grävde han 1876 ut Gravkrets A, en samling schaktgravar från 1600-talet f.Kr. innanför citadellets mur. Fynden var ofattbart rika: guld- och silvermasker, bägare med repousse-dekor, bronsvapen, bärnstenspärlor och elfenbensskärvor. Schliemann telegraferade till den grekiska regeringen att han "blickat i Agamemnons ansikte" — en uppenbarligen romantisk och arkeologiskt ohållbar tolkning, eftersom gravarna föregriper den period som brukar associeras med det trojanska kriget med trehundra år eller mer.
Men förekomsten av dessa gravar bekräftade att Mykene hade varit en verklig maktcentrum, ett faktum som akademin i stor utsträckning tvivlat på. Schliemann grävde därefter vid Tiryns — det massiva bronsålderskomplexet med dess cyklopiska murar av kalkstensblock — och vid Orkhomenos i Boiotien, där han undersökte det så kallade Minyas skattehus, ett imponerande tholosvalv liknande den så kallade Atreus-skattkammaren vid Mykene.
Wilhelm Dörpfeld och den vetenskapliga metoden
En avgörande figur i Trojas utgrävningshistoria är Wilhelm Dörpfeld, arkitekt och arkeolog, som anslöt sig till Schliemann 1882 och revolutionerade grävningarnas noggrannhet. Dörpfeld introducerade systematisk planritning och korrekt stratigrafisk analys. Hans slutsats, presenterad efter Schliemanns död 1890, var att Troja VI — med sina mäktiga murar och storslagna arkitektur daterade till ungefär 1700–1300 f.Kr. — var den bästa kandidaten för det homeriska Troja. Senare forskning av Carl Blegen under 1930-talen pekade istället mot Troja VIIa, som förstördes av brand och strid runt 1180 f.Kr., en tidpunkt som bättre stämmer överens med de egyptiska och hettitiska kronologierna.
Manfred Korfmann och den moderna utgrävningen
Under 1980–2005 ledde den tyske arkeologen Manfred Korfmann en ny omgång utgrävningar vid Hisarlık som dramatiskt utvidgade vår förståelse av platsens omfång. Korfmann fann att Troja VI/VIIa inte enbart bestod av citadellet som Dörpfeld beskrivit utan var en avsevärd lägre stad som sträckte sig söderut från kullen. Markundersökningar med geofysiska metoder — magnetometri och markkanaradar — avslöjade strukturer och diken som tydde på att populationen kan ha uppgått till tiotusentals invånare. Det var inte ett litet stationssamhälle utan ett regionalt centrum.
Hittitiska texter från Bogazköy — det forna Hattusa — nämner en stad kallad Wilusa i nordvästra Anatolien, vars kung vid ett tillfälle stod i tributary förhållande till hettiternas storkung. Wilusa är sannolikt den hettitiska varianten av Ilios, ett av de namn som Homers texter använder för Troja. Sambandet är inte bevisbart med absolut säkerhet men är numera allmänt accepterat bland fältforskare som ett starkt indicium.
Platsen idag
Hisarlık och det omgivande nationalparket Troja öppnades för internationell turism och är sedan 1998 ett UNESCO-världsarv. Besökare kan vandra längs de exponerade lagren av de nio städerna, betrakta rester av murar och hus från skilda epoker och se en modern rekonstruktion av en träporten från bronsålderstiden. Trojamuseet, invigt 2018 strax utanför kullen, presenterar artefakterna från Schliemanns och Korfmanns utgrävningar i tidsenliga sammanhang och redogör pedagogiskt för de arkeologiska tolkningsdebatterna.
Schliemanns rykte förblir delat. Han förstörde oundvikligen delar av den arkeologiska substansen, han tolkade sina fynd romantiskt snarare än vetenskapligt, och hans metoder för att förvärva och exportera artefakter var tydligt oetiska. Samtidigt hade han rätt i det som räknade allra mest: bakom Homers epos låg en verklig bronsålderskultur vid Hellespontens stränder, en kultur som nu kan utforskas med de verktyg som den arkeologi han var med om att grunda har utvecklat.
Öppna kartan för att se Hisarlık och andra bronsåldersplatser i det egeiska området markerade i sitt geografiska sammanhang.
Arv och pågående debatt
Frågan om Trojakrigets historicitet är fortfarande öppen — inte frågan om huruvida en mäktig stad existerade vid Hisarlık (det är nu klarlagt) utan om de specifika händelserna i Iliad reflekterar ett historiskt minne av verkliga konflikter eller är en poetisk kompilation av generationers kustplundringarberättelser. Det är en fråga som arkeologin ensam inte kan besvara. Men det faktum att den ens kan ställas som en historisk snarare än mythologisk fråga är till stor del Schliemanns förtjänst.