Hieroglyfer och egyptiskt skriftspråk
Skriftens gåva och dess förlust
När arabiska soldater erövrade Egypten år 641 e.Kr. hade förmågan att läsa hieroglyfer försvunnit nästan helt. Det sista daterade hieroglyfiska inskriptionen är en graffit från Philae-templet, daterad den 24 augusti 394 e.Kr. — slutet på en obruten skrifttradition som sträckt sig i nästan tretusen fem hundra år. De kristna egyptierna hade under de föregående seklerna övergett hieroglyferna till förmån för det koptiska alfabetet, ett lätt modifierat grekiska alfabet med några tillagda tecken, och kunskapen om de komplexa forntida tecknen drog sig tillbaka till ett fåtal tempelprästskatter och dog sedan med dem.
I över ett årtusende satt europeiska och arabiska lärda och stirrade på sten täckta av bilder av fågelögon, lyftade händer, ormkrokar och sittande gudar, och spekulerade. Medeltida arabiska lärde som Ibn Wahshiyya försökte dechiffrera tecknen med spekulative teorier. Jesuiten Athanasius Kircher publicerade på 1600-talet långa 'översättningar' av obelisker som var rena fantasier — men fascinerande fantasier som visar hur djupt det egyptiska skrivsystemet fascinerade den europeiska inbillningen.
Hieroglyfernas struktur
En del av svårigheten berodde på missuppfattningen om hieroglyfernas natur. Genom renässansen och fram till 1800-talets början antog de flesta europeiska lärda att varje hieroglyf var ett ideogram — en symbol som representerade ett helt begrepp eller en idé, inte ett ljud. En fågelglyf antogs betyda 'fågel' eller 'frihet' eller 'ande', inte ett fonetiskt element i ett ord.
Sanningen, som Champollion avslöjade, är mer sofistikerad. Det egyptiska skrivsystemet är en kombination av tre typer av tecken. Fonogram representerar ett eller flera konsonantljud: den välkända ankkullingen representerar konsonanten 'z', det upplyftade armtecknet representerar 'ka'. Ideogram eller determinativer är ord-bilder placerade i slutet av ett ord för att klargöra dess semantiska kategori: en sittande man indikerar att det föregående ordet avser en manlig person, ett rullat papper indikerar ett abstrakt begrepp. Slutligen finns fonetiska komplement som upprepas av konsonanter för att bekräfta läsningen. Resultatet är ett sofistikerat och flexibelt system, men ett som kräver att man lär sig hundratals tecken och deras funktioner.
Egyptierna använde dessutom tre parallella skriftsystem. Hieroglyferna, de formella bildtecknen, användes för monument, tempel och kungliga inskriptioner. Hieratisk skrift är en kursiv, snabbskriven version av hieroglyferna, använd av skrivare för administrativa dokument på papyrus. Demotisk är en ännu mer förenklad kursiv form från den sena perioden, runt 600 f.Kr. framåt.
Rosettastenen och dechiffreringen
Det föremål som bröt koden är ett granit-stele funnet av franska ingenjörstrupper i den deltaorten Rashid — Rosetta på europeiska kartor — i juli 1799 under Napoleons egyptiska expedition. Stelen innehåller ett dekret utfärdat av prästerskapet vid Memfis till ära för Ptolemaios V år 196 f.Kr., och dekretet är skrivet i tre versioner: hieroglyfer, demotisk skrift och klassisk grekiska.
Eftersom den grekiska versionen var läsbar hade man en potentiell nyckel till de båda övriga. Det brittiska Royal Society publicerade en kalkering av stelen 1802, och Thomas Young i England och Jean-François Champollion i Frankrike arbetade parallellt under de följande decennierna. Young identifierade som förste att de ovala kartuscherna — de upphöjda rektanglarna runt grupper av tecken — innehöll kungaNames skrivna fonetiskt, inte symboliskt. Han dechiffrerade delar av Ptolemaios namn.
Det var Champollion som tog det avgörande steget år 1822. Med sin djupa kunskap om koptiska — den sena efterföljaren till det forntida egyptiska språket, fortfarande använt i den egyptiska kyrkan — förstod han att det koptiska ordets konsonanter var direkt ättlingar till de hieroglyfiska fonogrammen. Han kunde inte bara dechiffrera enstaka namn utan förstå hur systemet fungerade på en grammatisk nivå. Hans brev till Perpetuel-sekretären vid Académie des Inscriptions den 27 september 1822 markerar en av de intellektuella historiens stora vändpunkter.
Vad hieroglyferna berättar
Med Champollions nyckel öppnades ett enormt textarkiv. Egypten är förmodligen den antika civilisation vars historiska dokumentation är rikast bevarad: konungalistor, diplomatiska brev, religiösa hymner, magiska formulär, ekonomiska kontrakt, kärlekspoesi, medicinska texter och den mest ambitiösa historiografiska texten från forntidens Orienten — annalerna vid templet i Karnak, som dokumenterar Thutmosis IIIs sextiotre militärkampanjer i kronologisk ordning.
Texterna på Pyramidernas väggar i Saqqara, Pyramid Texts, är de äldsta kända religiösa texterna i världen, daterade till runt 2400 f.Kr. De berättar om faraos övertygelse om att hans ande steg upp mot stjärnorna efter döden — ett teologiskt system av imponerande systematik. Amarna-arkivet, funnet 1887 vid Akhenaten faraos kortlivade huvudstad, innehåller diplomatisk korrespondens på babylonisk kilskrift med kungarna i Mitanni, Assyrien, Heta och Babylon — en oersättlig bild av bronsålderns internationella diplomatik runt 1350 f.Kr.
Hieroglyfernas spridning och arv
Hieroglyferna inspirerade direkt Protosinaitisk skrift, troligen skapad av semitisk-talande befolkning i Egyptens ökengruvor runt 1800 f.Kr. Protosinaitisk skrift är förfadern till det feniciska alfabetet, som i sin tur gav upphov till det arameiska, hebreiska, arabiska, och — via Grekland — det latinska och kyrilliska alfabetet. Med andra ord härstammar nästan alla alfabetsskriftsystem i världen, inklusive de tecken du just nu läser, från en adaptation av det hieroglyfiska systemet.
Det är en av historiens mer ironiska linjer: hieroglyferna, vars hemlighet förlorades i mer än tusen år och vars återerövring var ett av upplysningens triumfer, visade sig vara stamfadern till det skriftsystem som slutligen lästes tillbaka dem.
Öppna kartan för att utforska de egyptiska platser där hieroglyferna lever kvar i sten och papyrus — från Karnak till Luxortemplet, från Abydos till Philae, de sista beviset på en skrifttradition som är en av mänsklighetens mest enastående intellektuella skapelser.