Moche- och Nazca-kulturerna
Den peruanska kustens förcolumbianska rikedom
Den torra, smalsmala kustremsan längs Perus Stilla Havskust är ett av Sydamerikas arkeologiskt rikaste landskap. Av de arid floddalarna som skär genom den sydamerikanska Atacamaöken — korta floder som rinner ner från Anderna och mynnar i Stilla Havet — växte komplexa samhällen fram i millennerna before Inkariket satte sin stämpel på kontinenten. Moche-kulturen i norr och Nazca-kulturen i söder är bland de mest fascinerande och välstuderade av dessa förinkaiska samhällen.
De är samtida men distinkta: Moche blomstrade ungefär 100–700 e.Kr., Nazca ungefär 100 f.Kr. — 800 e.Kr. De delade den arid kustklimatets logik — konstbevattning som livsnerv, havet som proteinkälla — men skapade radikalt olika materiella kulturer.
Moche: krigarerna och offerritualen
Moche-kulturen är känd för tre saker framför andra: den ikoniska keramiken, de monumentala lertegelspyramiderna och den rituella offerandets extraordinära arkeologiska kontext.
Keramiken — stirrup-spout-kärl med de lysande realistiska porträtten, scenscener och erotiska motiven — är bland det förcolumbianska Amerikas mest tekniskt och konstnärligt avancerade. Varje kärl är handbränt i reducerande atmosfär till en karakteristisk rödbrun yta med kräm-vit engobe. Portrettkerlen — "retrato"-kärlen med sina individualiserade ansiktsuttryck, ärrskador och åldersdrag — antyder ett intresse för individens identitet som är ovanligt i förcolumbiansk kontext.
Huaca del Sol och Huaca de la Luna i Mochedalen nära nutidens Trujillo är de monumentalt mest imponerande lämningarna. Huaca del Sol — Solens plattform — är den volymmässigt största förcolumbianska byggnaden i Sydamerika, uppförd av mer än 140 miljoner lertegel under flera generationer. Den är starkt eroderad, delvis därför att spanska kolonisatörer under 1600-talet grävde kanaler för att avleda flodflodet och avskölja plattformens sidor för att komma åt det guld de trodde låg begravt inuti.
Huaca de la Luna — Månens plattform — är arkeologiskt rikare. Systematiska utgrävningar sedan 1990-talet har avslöjat ett komplext system av överstaplade plattformar, varav varje generation byggde en ny ovanpå den föregående. Den senaste exponerade ytans muralmålningar — med det gigantiska Ayapac-ansiktet (en fangsförsedd jaguar-monsterfigur) i polykrona keramikinkrustationer — är bland de mest dramatiska i Sydamerika.
Sipán och krigarprästens grav
1987 hittade arkeologen Walter Alva och hans team vid Huaca Rajada i Sipán, i Lambayequedalen norr om Mochedalen, en intakt kunglig grav som förändrade förståelsen av Moche-elitens rikedom och religiösa ideologi. "Herrn av Sipán" — som begravningskontextet döpte den okände individen — låg i en träbåt klädd i imponerande mängder av guld, silver och kopparobjekt: panndiademet, örhängena, halsbandsklänningarna med guldsnäckor och krigarfigurer, benklädseln och tronfötterna. Det är det rikaste förcolumbianska begravi-fynd som hitills grävts ut vetenskapligt.
Tolv ytterligare individer — vakter, konkubiner, en hund — var begravda med herrn, och i kisten låg fyra parallella offer av unga individer. Ikonografin kopplar begravningsfynden direkt till en ceremoniell scen avbildad på Moche-keramik: "Offer-presentationstemat", där en krigar-präst överlämnar blod i ett offer-kärl till en sittande konung. Det är ett sällsynt fall av arkeologiska fynd som direkt korresponderar med ikonografiska representationer.
Sipán är nu ett museum-komplex med Tumbas Reales de Sipán (väl värt besöket) nära Lambayeque och ett in-situ-museum vid utgrävningsplatsen.
Nazca: linjerna och geoglyfernas gåta
Nazca-linjerna i Ica-regionen i södra Peru är ett av arkeologins mest välkända och mest missförstådda fenomen. De enorma geoglyferna — skapade genom att avlägsna den mörka ytsten och exponera den ljusare leran under — täcker ett platålandskap på ungefär 450 kvadratkilometer. Linjerna är raka till en grad som är imponerande med tanke på att de skapades utan flygsyn; geoglyferna föreställer spindeln, kolibrin, kondoren, apan, valfrukan och dussintals andra former.
Skapade ungefär 200 f.Kr. — 700 e.Kr., är de sannolikt skapade av Nazca-kulturen, om än möjligen med bidrag från äldre Paracas-kulturen. Deras funktion är fortfarande debatterad. Populärteorier om utomjordingar är ingen seriös akademisk position. De vetenskapliga hypoteserna inkluderar: rituella processionsvägar, astronomiska kalendermarkeringar, kopplingar till vattenresurser och regnkultpraktiker. Det faktum att linjerna är synliga från marknivå — inte bara från luften — och att keramik och andra föremål hittades längs dem antyder att de traverserades snarare än enbart betraktades.
De underjordiska akvedukterna — puquios — som Nazca-kulturen grävde för att kanalisera grundvatten till ytan under den torra årstiden är ett ingeniorsmässigt mästerktycke som bibehöll sin funktion in i kolonial tid och delvis fortfarande är i bruk.
Cahuachi — det ceremoniska centret
Cahuachi, beläget intill linjeplånet i Nazcadalen, är det största ceremoniska centret från Nazca-kulturen. Platsen täcker ungefär 24 kvadratkilometer och rymmer mer än 40 lertegelpyramider. Utgrävningarna under Helaine Silverman och Giuseppe Orefici sedan 1980-talet har visat att det inte var en stad med permanent befolkning utan ett pilgrimsmål: folk samlades här för ritualer, depositioner av offer och gemensamma ceremonier, och lämnade sedan.
Masspkomplexen av hattar, keramik och vävnadsrester som hittats i depositionskontexterna ger en levande bild av kulturens materiella rikedom. Nazca-textilierna — bland de mest tekniskt avancerade vävnadsverken i det förcolumbianska Amerika — representerar tusentals arbetstimmar i bomull och alpacka, med geometrisk och ikonografisk decoration i komplexa stickade mönster.
Besök och tillgänglighet
Nazca-linjerna besöks bäst från ovan, och korta flygturer från flygplatsen i Nazca-staden erbjuds av ett flertal operatörer. UNESCO listade Nazca-linjerna och platåerna kring Nazca och Palpa som världsarv 1994. Platsen kan ses från ett torn längs Panamericana-motorvägen.
Sipán-museet nära Lambayeque i norra Peru är ett av de bästa arkeologimuseerna i Sydamerika och rekommenderas varmt. Huaca de la Luna utanför Trujillo är öppet för besök med guidade turer av utgrävningsplatsen.
Utforska Moche- och Nazca-kulturernas geografiska landskap via den interaktiva kartan och lokalisera de viktigaste platserna längs den peruanska kusten.
Arv och hotet mot platserna
Illegala grävningar — huaqueros, gravplundrare — har i generationer tömt Moche- och Nazcasamhällen på sin materiella rikedom. Den Nazca-keramik och Moche-portrettkarafer som samlades i europeiska och nordamerikanska privata samlingar under 1900-talets mitt kom till stor del från ostvetenskapligt grävda kontexter, vilket berövade arkeologerna den stratigrafiska information som ensam kan sätta föremålen i kronologisk och social kontext. Det är en förlust som ingen mängd skulpturell skönhet kan kompensera för.