Kelterna och deras hillfort
Vilka var kelterna?
Begreppet "kelter" är historiskt laddat och delvis missvisande. Det hänvisar primärt till en grupp närstående indoeuropeiska språk — iriska, walesiska, bretagne-keltiska, skotska gäliska med flera — vars talare var spridda över ett enormt geografiskt område från Anatolien i öster till Iberiska halvön i väster under järnåldern. Antika grekiska och latinska författare använde Keltoi, Galatai och Galli som etnonymer för folk som delade kulturella och lingvistiska drag men sällan organiserade sig politiskt under något gemensamt namn.
De arkeologiska kulturerna som associeras med "kelter" — Hallstattkulturen (ungefär 800–450 f.Kr.) namngiven efter den österrikiska gruvstaden, och La Tène-kulturen (ungefär 450–50 f.Kr.) namngiven efter en fyndplats vid Neuchâtelsjön i Schweiz — speglar inte en enhetlig civilisation utan ett nätverk av regionala grupper som delade teknologier, konstsmaker och sannolikt språk. La Tène-periodens karaktäristiska djurornamentik i metall — spiraler, triskeler, korsade djurkroppar — är omedelbart igenkännlig och spridd över ett enormt geografiskt område.
Hillforten som landmärke
Hillforts — befästa bosättningar på höjder, omgärdade av jordvallar, palissader och diken — är järnålderseuropas mest karaktäristiska monument. De förekommer från Portugal i väster till Rumänien i öster, men är särskilt talrika och välstuderade i de brittiska öarna, Frankrike och centrala Europa. Tusentals finns kvar som topografiska element i landskapet.
Inte alla hillfort var permanenta städer. Vissa tycks ha tjänat som zufluktsorter i krislägen, handelsplatser för säsongsmarknader, eller ceremoniella centrum snarare än dagliga bosättningar. Andra var fullfjädrade urbana centra — de oppida som Julius Caesar beskriver i sina kommentarer om det galliska kriget, med hantverkskvartar, mynt-produktion och organiserad handel.
Maiden Castle och brittiska hillfort
Maiden Castle i Dorset, södra England, är en av de mest imponerande hillfort i Europa. Dess system av flerfaldiga jordvallar och diken täcker ett område av ungefär 47 hektar och representerar generationers av påbyggnad och expansion under perioden 600–100 f.Kr. Det inre av vallarna döljer en organisation av hus, lagerlokaler och hantverk-aktiviteter.
Utgrävningarna under Mortimer Wheeler på 1930-talet avslöjade ett dramatiskt stridsgravar från den period då de romerska legionerna under general Vespasianus erövrade sydvästra England runt 43–44 e.Kr. I ett massgrav hittades skeletter med pilspetsar och svärdshuggar — ett brutalt fysiskt bevis på vad de antika källorna berättar om roms förövning av de brittiska järnålderssamhällena.
Danebury i Hampshire, utgrävt systematiskt av Barry Cunliffe under 1970- och 1980-talen, har gett en extraordinär bild av ett hillfort i regelbundet bruk under ungefär 400 år. Spannmålslagringsgroparna — avsedda att hålla förnödenheter over vintern och som kan ha tjänat som gemensamma resurser för ett omgivande territorium — är ett av de viktigaste fynden för att förstå hillforts ekonomiska och sociala funktion.
Oppida: järnålderns städer
Mot 200-100 f.Kr. hade en ny bosättningstyp uppstått i Mellaneuropa: oppida, stora befästa bosättningar som kombinerade hillforts befästa karaktär med en stads ekonomiska komplexitet. Manching nära Ingolstadt i Bayern var under 100-talet f.Kr. hem för kanske tiotusentals invånare, med järnsmeder, brons-gjutare, mynthantverkare och glasarbetare inom sina sex kilometers långa murramper av murus gallicus-typ — en konstruktionsmetod som kombinerade sten och trä i ett stabilt system som Caesar beskriver i sina krigsdagböcker.
Bibracte i Bourgogne, Frankrike — Aeduernas huvudsakliga oppidum — är numera ett av de bäst undersökta keltiska oppida i Frankrike. Det sitter på Mont Beuvray, 821 meter högt, omgivet av fyra kilometer jordvallar. Utgrävningar sedan 1980-talet har exponerat ett komplext stadslandskap med hantverkskvartar, ett forum-liknande torg och aristokratiska hus med romerska importvaror. Det var i Bibracte som Caesar övernattade efter sin seger vid Alesia 52 f.Kr. och påbörjade sina kommentarer. Platsen är idag öppen för besök med ett utmärkt museum.
Kelterna i Anatolien: Galatien
En ofta förbisedd dimension av kelternas historia är deras närvaro i Anatolien. Kring 278 f.Kr. korsade en grupp keltiska krigare från det balkaniska Macedonien Bosförsundet och slog sig ned i centrala Anatolien, i det område som kom att kallas Galatien. Romarna kände dem som Galater och de skapade sitt egna tetrarkiska furstendöme. Aposteln Paulus riktade ett av sina brev till "galaterna". Arkeologiska spår av deras närvaro — begravningspraktiker, metallföremål — är svåra att isolera men deras historiska identitet är dokumenterad i litterära källor fram till det fjärde sekelts.
Vad som finns kvar och hur man besöker
De brittiska hillforts är bland de lättast tillgängliga keltiska monumenten. Maiden Castle sköts av English Heritage och är gratis att besöka; parkeringen ligger vid foten av kullen. Hillforts som Cadbury Castle i Somerset — länge folk-etymologiserat som "Camelot" utan arkeologisk grund — är öppna landmärken i det engelska kulturlandskapet.
I Österrike är Hallstatt-gruvkomplexet och det lilla museet i byn Hallstatt ett världsarv sedan 1997 och ett obligatoriskt besök för alla med intresse för tidig järnålderkultur. Gravfynden därifrån — inklusive de tidiga järnsvärden och den sofistikerade textildräkten från saltgruvorna — är bland de mest uppseendeväckande arkeologiska fynden från Europa.
Öppna kartan för att utforska hillfort, oppida och keltiska platser i sitt europeiska geografiska sammanhang.
Kelternas eftermäle
Keltisk kultur utplånades aldrig — den levde vidare i de brittiska öarnas periferi och i Bretagne, och det keltiska arvet är levande i iriska, walesiska och skotsk-gäliska traditioner. Järnålderns hillfort-landskap är ett fysiskt bevis på den komplexitet och organisation som dessa folk uppnådde långt innan Roms imperialism omformade Europas kulturella geografi.